Jag lyssnade nyligen på ett suveränt avsnitt av Kropp & Själ på SR P1. "Från Specialist till Generalist" var rubriken.
Ända sedan jag var liten har jag varit enormt nyfiken och sugen på att testa olika saker. Jag har alltid velat uppleva mycket. Det handlar inte om kick-sökeri i den bemärkelsen att jag velat utsätta mig för farliga saker. Jag har aldrig velat vara nära döden. Nej nej, jag vill bara uppleva och få prova. Få känna hur det känns. Få veta hur det känns. Det kan visserligen finnas ett visst mått av fara i utförandet men det är inte just den känslan jag varit ute efter. Bara att det är stimulerande att testa olika jobb, olika sammanhang, få bli inspirerad av andra, få lära sig nya saker, bli förvånad - vilket också kan leda till besvikelse och att man ibland faktiskt blir arg och tycker sig blivit orättvist behandlad. Men det är smällar man får ta, har jag tänkt. För att vinna måste man våga! I flera blogginlägg har jag betonat detta. Att man behöver utsätta sig för risker. Inte för risken att dö men risken att man gör bort sig. Att folk skrattar åt en. Och det har många gjort genom åren! Skrattat åt mig. Att jag är en ´hoppjerka´, en tusenkonstnär, en rastlös person, en som inte kan vara still, en stressad person osv. Det har ofta låtit som något negativt. Det finns en sorts idé om att man ska vara kvar länge på samma plats? Varför då?
Flera har lite skojfriskt påpekat att man inte vet vart sjutton jag håller hus. Det kanske inte är illa ment av dem. Men det ligger ändå något i det där. Att man får vara ett löjeväckande föremål på ett annat sätt än om man jobbade på samma ställe länge? En sån person skojar man inte om minsann. Har ni någonsin hört någon uttrycka:
" Jaha, hur är det med dig då? Du är kvar på banken du din stackare? Hur länge har det blivit nu? 32 år? haha... du kommer visst aldrig därifrån du? Snart växer det väl mossa på dig... hehe..."
Jodå. Jag vet minsann vart jag håller hus. Jag är väldigt närvarande där jag verkar. Det är sant att jag gör många olika saker och befinner mig på olika platser men det är inget som gör mig stressad. OM det gör mig stressad så vet jag när det blir för mycket. Jag vet mina indikatorer för skadlig stress och då reglerar jag min tid och energi för att det ska fungera bättre. Jag blev iallafall glad över att höra pod-avsnittet. Att höra att det finns fler som jag. Jag vet iochförsig det sedan tidigare men kul att få höra mer om det. Och nu verkar det tillochmed vara mer än ok att få vara som jag och det känns fint. Att få vara en sk. episodiker eller som vi kallas här: En generalist. En som vet lite om mycket.
Jag vill ändå betona några saker. Att jag vet ändå lite mer om Psykosyntes då jag är utbildad terapeut. Och jag vet också en hel del om skådespeleri då jag jobbat som skådespelare under så lång tid. Men. Man blir aldrig fullärd! För jag vet också - att ju mer jag vet så vet jag att jag inte vet så mycket. Vi har alltid mer att lära. Kul va!
Klicka här för att lyssna på avsnittet från Kropp & Själ.
Comments