Jag, som skurkledaren, tittar på barnet som promenerar med sina föräldrar i parken på High Chaparral och säger: ”Howdy! Hur är läget?” Barnet hinner inte säga något. Mamman svarar: ”Howdy! Hihi. Jo det är bra!” Jag (mot barnet): ”Var har du din revolver idag?” Mamman: ”Han har ingen revolver.” Jag (fortfarande vänd mot sonen): ”Men hur ska du överleva en hel dag i vilda västern utan revolver? Och hur ska du råna banken?” Pojken ser ut att vilja ta sats och svara mig men mamman är snabbare igen: ”Haha. Ja vi får väl se om det blir någon revolver…” Frustrationen växer i mig. Varför får inte han prata? Är han sjuk? Har han talsvårigheter? Problem med hörseln? Förstår han inte svenska? Jag vill få kontakt med sonen inte mamman. Hur ska jag göra? Och jag funderar på; Varför gör många föräldrar såhär?
Jag tolkar den här situationen som att mamman vill hjälpa sitt barn. Men hur mycket hjälper hon - egentligen? Och vad hjälper hon barnet med? Vad lär sig ett barn då den inte själv får prata?
Nu känner jag att jag får lust att skriva en lång artikel om barns utveckling, anknytningsteorier och föräldraansvar etc. men det blir för omfattande att läsa såhär i en krönika så jag bara sammanfattar det med orden: Va fasen är det för fel på en del människor!? Låt folk få prata själva! Framför allt ens barn! Återigen vill jag poängtera att jag kan förstå denna mamma. Hon tror ju att hon gör rätt. Hon vill ju vara snäll och göra något bra.
Nu kanske någon sitter och stör sig på att jag bara nämner en mamma här. Men vet ni, utan att ha gjort en vetenskaplig studie i detta fenomen, så har jag ändå lagt märke till att det nästan uteslutande är kvinnor som svarar åt sina barn och faktiskt ofta åt hela familjen.
Hur-som-helst. För att få kontakt med barnen istället har det ibland gått till såhär.
En härlig morgon i parken mötte jag några morföräldrar och två barn. Mormodern var fint sminkad, välklädd och väldigt glad. Jag såg att alla verkade trivas och barnen skuttade fram med gott självförtroende.
Jag: ” Howdy! Hur är läget? Var har ni pickadollerna?”( ja, du läsare fattar resten av mina repliker vi det här laget..) Mormor svarar snabbt: ”Hej hej! De har inga revolvrar. De får råna banken sen. ”
När jag sen försökte prata igen direkt till barnen och hon återigen svarade så vände jag mig till henne och sa: ” Oj, ursäkta, jag visste inte att man inte får prata med era barn.”
Hon skrattade till och sa att det kunde jag visst. När jag sedan frågade om de skulle äta glass så kunde hon inte hålla sig från att svara lika snabbt igen: ” Ja, vi ska äta glass!”
Då vände jag mig till henne igen: ” Ok, jag ska prata direkt till talespersonen här märker jag. ” Lite demonstrativt men busigt frågade jag henne vad de mer skulle göra under dagen. Nu började både hennes man och hon att skratta och hon svarade: ”Nej, nej, jag ska vara tyst. Snälla prata med barnen!” Andra gånger har jag inte orkat vara så lekfull. Jag har utnyttjat min roll som skurk och lite drygt sagt till föräldern: ”Jaha, förstår inte barnen svenska? Du verkar vara tolk här?” De flesta föräldrar har reagerat som mormodern gjorde. Skrattat lite urskuldande och sen låtit barnen få prata fritt. En gång blev det dock lite fel. Mamman behövde tolka åt barnen. De kunde inte svenska. Barnen var tydligen uppväxta i USA. Om jag nu skulle behöva vara extra tydlig med mitt budskap här så är det: Om du vill hjälpa barnen att bli självständiga individer – Bit dig i tungan och sätt dig på dina händer! Låt barnen prata och gör inte allt åt dina barn. Låt de själva prova sätta upp ett tält med tusen pinnar och trassliga snören. Låt de göra sina egna misstag (utan att behöva skada sig alltför illa). Det är då vi växer. För det behöver inte bli fel. Det kan faktiskt bli hur bra som helst! Om jag hade framfört denna text på scen så hade jag nu spelat en låt för er; If you love somebody (set them free) med Sting.
Ps. Å andra sidan. Vem fasen är jag förresten som tar mig rätten att uppfostra okända barns föräldrar med besserwisserkommentarer? Kanske är det egentligen JAG som borde bita mig i tungan – och sätta mig på händerna?
Klicka på den blå texten och Läs krönikan på sid 9 i Tidningen Se Hit!
Comments