Sök
  • kerstinbrezina

"Det kan väl inte bara bli svart?"

”Mamma, vad händer när man dör?”

”Det blir svart!” svarade hon.

Jag var 7 år och hade en livskris. Jag behövde hjälp att hantera tankar och starka känslorna som vällde över mig.

”Mamma ska en dag dö! Jag ska dö! ALLA ska dö! Tänk om solen slutar lysa imorgon? Hur stort är universum? Finns det ett annat universum bakom vårt universum? Sitter Gud där ute någonstans och övervakar oss?”

Mitt huvud höll på att sprängas. En 7-årings hjärna är långtifrån utvecklad till denna sortens stora tankar. Jag behövde tro på något efter döden. Jag behövde egentligen höra: ”Du kommer återfödas. Det kommer gå bra.”

Jag vet inte om min mamma försökte undvika att prata om döden. Hon kanske tyckte det var svårt? Eller så sa hon sin uppriktiga tanke? Och ingen kan ju säga att min mamma hade fel. Trösten kom istället med Astrid Lindgren. Hon skrev att man kommer till Nangijala när man dör. Nu kunde jag pusta ut ett tag. Ända tills jag upptäckte att det inte var helt optimalt. I Nangilaja fortsatte ju kampen om överlevnad. Likaså i Nangilima, världen man kom till efter Nangijala. ”Ska det vara såhär? Ska livet vara en ständig kamp?” Kanske var det där och då som jag bestämde mig för att leva livet. Verkligen leva det! Om det nu är så att det bara kommer att bli svart och om man inte får en andra eller tredje chans – då jäklar är det bara att sätta fart! Och på den vägen är det väl. Jag tänker banne mig leva – ända tills jag dör. Simma ända in i kaklet liksom!

Jag behöver fortfarande något att tro på. Inte kan det väl bara blir svart?! Jag står inte ut med den tanken. Vilket slöseri det vore. Jag är inte ensam om att behöva tro på ett liv efter döden. Författaren Caroline Myss skriver i sin bok Andens Anatomi hur människor ofta förväxlar livskris med en andlig kris. Det tror jag stämmer i många fall. Att lägga sitt öde i någon annans händer tror jag är en nödvändighet för många. Man kan kalla dessa händer; Gud, Allah, eller något annat. Jag kallar det Universum.

Hm…idéen var att jag skulle skriva en krönika om Döden – nu råkade det handla om..Gud? Gör jag nu samma sak som min mamma kanske gjorde? Undviker jag Döden? Rädsla och det obegripliga kring döden gör att vi ofta undviker den.


Det finns nog inte så många omskrivningar av ett ord som just Döden. Vi vill sällan säga rakt ut att någon är död. Vi säger istället: ”Gått bort. Gått hädan. Gått till andra sidan. Finns inte längre hos oss/bland oss/ i detta livet längre. Lämnat oss. Lämnat jordelivet. Trillat av pinn. Kollavippat.” Märkligt egentligen. Annat var det med de gamla egyptierna. Så fort de kunde så började de bygga sin grav och pyramid. Där kan man snacka förberedelse! Döden var inget att hymla om. Tvärtom. De kunde se hur pyramiden blev större och större och därmed kom döden allt närmare. Kanske kunde de förbereda sig så enkelt för att de också hade den där tanken om Nangiala, ett liv efter döden? Idéen med livet efter döden kanske gjorde att de inte kände sig så rädda?


Förberedelse för döden bygger ändå på att man ska dö av ålderdom. Hur många av oss tänker egentligen på att vi kan bli sjuka snart och faktiskt dö? Eller råka ut för en olycka? För ibland kan det gå så snabbt.

Jag såg en film en gång. En liten pojke och sitter i bilen. Bilen har gått sönder och hans mamma går ut för att leta efter hjälp. Mamman böjer sig fram mot bilrutan och säger ”Bye,bye!” till sin son och helt plötsligt; Schwop! På bråkdelen av en sekund så är hon borta!? Hon blev brutalt påkörd där i mörkret. Så snopet.

Kanske är det ett bra sätt? Att döden kommer helt plötsligt när man minst anar det? Då behövs inga utdragna grubblerier eller våndor för vad som kommer hända sen. Man hinner inte tänka någonting. Det blir bara svart!


Klicka på den blå texten och läs denna krönika på sid 24 i Tidningen Se Hit!

1 visning
 

0709770440

Subscribe Form

©2018 by Kerstin Brezina. Proudly created with Wix.com

  • Facebook