Förra året vid den här tiden blev jag tipsad om att vara statist i en ny dokumentärserie som skulle spelas in i Nyköping. Den skulle handla om Sveriges Drottningar. Spännande tyckte jag och hoppade in i projektet. Äntligen fick jag vara tillbaka på mitt älskade Nyköpingshus och gestalta en människa i det kungliga hovet. Men. Vad hände? Jag var ju Drottning senast - nu fick jag vara en halv obetydlig hovdam. Snacka om degradering!
Undrar om jag hade kunna tänka mig detta när jag klev omkring här och domderade som Drottning Märta - gift med Kung Birger? Att jag några år senare skulle få fixa håret på Karin Månsdotter och stå vid sidan om och se henne gifta sig med Erik den XIV?
Jo kanske det ändå.
Så är det i den här branschen som skådis. Ena dagen är man baglady eller en hopplöst tuggummituggande tonåring och nästa dag pussas man med Bellman eller blir jagad och gift med självaste Wolfgang Amadeus Mozart.
Så har det iallafall sett ut för mig under årens lopp inom teatern. Men tiderna förändras. Nu är jag väl i den där mittimellan-åldern som det alltid pratats om som kvinnlig skådespelerska. Då man är för gammal att spela ung fru och förste älskarinna och för ung att spela mormor. För det verkar väl vara de rollerna man har som kvinna att gestalta? haha. Nja. Jag håller nog inte riktigt med om det. Jag minns filmen Den tatuerade Änkan. Den var en sorts gamechanger. Den handlade om en kvinna i 65-årsåldern som hade en superhet romans med en man i samma ålder. Åh så fin film om att bli kär när man är lite äldre. Det var liksom innan alla dejtingappar fanns. Och vilka härliga skådisar i filmen. Mona Malm och Sven Wollter.
Åh. Sven som gick bort igår. Så otroligt sorgligt. Jag jobbade förresten med honom under två somrar i Jämtland. Det var då det. Då jag spelade förste älskarinnan Emilie. Sven tyckte man skulle uttala hennes namn på ett sätt jag aldrig gjort. Och som Sven sa så blev det nog ofta i de produktioner han var med i. Nej, nu skulle inte detta inlägg handla om Sven Wollter. ( Jag kommer skriva mer om mina minnen av Sven i ett annat inlägg. )
nej detta inlägg handlar om ... ja va fasen tänkte jag...? Jo, om att tiderna förändras....
Att filma är ju också jäkligt kul. Det var det flera nyköpingsbor som tyckte.
Med på bilderna ser ni tex. konstnären Rose-Marie Cotino Karlsson, Livscoachen Egle Tverijonaite och min väninna Eva Lundqvists dotter Wilma.
Det är väldigt tålamodsprövande också. Man får vänta en hel del. Speciellt då man inte har någon huvudroll. Så. Jag tog med mig ett broderi. En del sitter väl med sina mobiltelefoner medan de väntar. Det har jag aldrig kunnat göra backstage. Läsa eller blippa på telefonen. Då tappar jag bort mig i tiden och tappar fokus. Så. Jag stickar eller broderar i pauser. Denna dagen fick jag ihop en fin handduk till min bästa väninnas första barnbarn.
Det blev en perfekt doppresent. Hon kanske kan berätta det sen. Barnbarnet Tyra.
Den dagen som hon i sin tur kanske kommer att gestalta en Drottning? Eller Hovdam? Att hon har kopplingar till Drottning Karin Månsdotter?
Så som min äldsta dotter har kopplingar till Gripsholms Slott förresten. Det var nämligen där hon tog sina första egna stapplande steg. Medan hennes pappa spelade teater i stora salen fick hon träna att gå i korridorerna fulla av alla historiska porträtt. Ja, kanske var det precis vid Bellman som hon började traska iväg?
Som sagt. Tiderna förändras. Det är helt naturligt. Bara att försöka hänga med.
För några år sedan var det Johan och Kalle som sminkade mig vacker till Drottning Märta på Nyköpingshus. Nu var det en Lotta, tror jag hon hette, från filmproduktionsbolaget, som kreppade håret och gjorde mig 25 år äldre genom att ta bort allt smink jag hade...
Comments