Sök
  • kerstinbrezina

Hurra! Jag är i karantän!

Uppdaterad: apr 13





När jag tvingades att gå hem från jobbet måndagen den 16 mars var det med en viss lättnad. Det kom tankar som: ” Åh, vilken lyx att vara hemma i ofrivillig karantän och ägna mig åt sånt jag gillar. Hurra!” Men oj så det inte blev så. Det kändes inte alls speciellt avslappnande. Tvärtom. Det blev kravfyllt och otroligt långtråkigt.

Jag hade tankar på att ägna mig åt det jag gillar, vilket jag till stor del gjorde, men inte alls i den utsträckningen som jag känner mig nöjd med.

Jag satt hemma och funderade på toapapper-fenomenet. Att folk bunkrar upp med en massa saker men ljuger om det. Sen såg jag det också på tv-nyheterna. De hävdade att de inte köpt något extra. Va? Det är ju helt uppenbart att de gjort det. Hyllorna står ju för sjutton tomma! Och då kommer nästa tanke: Vem ljuger vi för?

Jag tror inte dessa lögner är medvetna. Nej, de har nog dillat i sig att deras inköp är som vanligt. Att allt är typ normalt. Man omformar historien för att sanningen är pinsam.

Men vad är pinsamt med rädsla och är det skamligt att erkänna att ens hamster-gener kickar in när skräcken väller över en? Är det månne svårt att känna igen sig själv då man förändras till en figur som tror att tomatsoppa, toapapper, pasta, vita bönor och tvål är livsnödvändiga saker när domedagen är nära? Och vad är det med just toapapper?? Det verkar extra skämmigt med just – toalettpapper? Kan det vara att det liksom avslöjar att man gör det man gör - det som alla människor gör? Dvs. att man går på toaletten - och vill ha något mjuk och skönt att torka sig med när man är klar?

Jag har inte bunkrat. Men jag ljuger också. Om andra saker. Om vad jag gör hemma på min lediga tid. Ni vet; ”då jag ägnar mig åt sånt jag gillar.” Eftersom jag är en sån intelligent person ( jag är ironisk nu) så ägnar jag mig bara åt sunda saker. Jag skulle kunna ljuga er fulla med det och skriva på sociala medier att jag läser många böcker, mediterar, skriver, målar, städar förrådet, sorterar hyllor, läser in mig på nyaste psykologiska rönen, ringer en vän som är sjuk, skickar blommor till mamma, lagar god och näringsrik mat, kollar dokumentärer, skriver dikter, stickar strumpor, fixat min nya hemsida…. Men det är ljug. Jag skulle verkligen vilja ha gjort allt det där. Verkligen. Men det är inte det som händer. Istället har jag mest telefonsurfat. Dvs kollat knäppa filmklipp, spelat wordfued och hängt på de sociala medierna. Kollat in vad avlägsna vänner gör när de är i karantän. Någon river av några punk-riff på en gitarr och jag blir avundsjuk.

Jag har iochförsig lyckats sticka en babystrumpa men den blev så ful att jag repade upp den. Och jag har också haft en del klientsamtal då vi nu inte kan ses, pratat med döttrarna, lyckats läsa en del och sorterat någon låda. Men mest varit uttråkad. Sådär ja, så pinsam är jag. Inget vidare Lutheranskt beteende här inte. Om ni slutar skämmas och inte ljuger om era hamster-gener så ska jag försöka sluta skämmas för min latmask och inte ljuga för att dölja den. Sen kan vi bara mötas som människor i vår ofullkomlighet. Amen.

20 visningar
 

0709770440

Subscribe Form

©2018 by Kerstin Brezina. Proudly created with Wix.com

  • Facebook