” Du som gillar att vara i centrum”, ” Du var den som hördes mest av alla på festen”, ” Hinner du lyssna nånting du som snackar så mycket?”
Det här är en bråkdel av pikar jag fått höra under mitt liv som expressiv personlighet. Ja absolut jag är en pratig person. Jag innehåller många ord och det är så otroligt många berättelser som pockar på och vill bli återberättade. De vill liksom komma ut till världen. Ofta har jag känt mig som ett verktyg för alla dessa berättelser. Som om det är min plikt att dela det jag upplever till världen. Som vilken konstnär som helst. Det kanske låter som jag på något vis försöker påvisa vilken ädel person jag är men faktiskt är det inget självändamål med alla ord. Det handlar om kontakt. Det är så roligt att träffa olika människor och få ´connecta´. Det här med att prata är en stor konst. Någon tänkare sa en gång; ” Att kommunicera med hjälp av ord kan vara mer eller mindre lyckat.”
Något jag tycker vi ofta får erfara. Tänk om man bara kunde köra med tankeöverföring ibland? Så enkelt det skulle vara. Eller? Nej, det kanske hade blivit ännu värre förresten?
Hursomhelst så har jag haft anledning många gånger att ifrågasätta de pikar jag ofta fått höra. Det är gliringar som fastnat i mitt hjärta och varit svåra att hantera. För det finns en sanning i samhället att man inte ska prata så mycket. Det är en dygd att vara tyst. I alla fall t y s t a r e. Men om man inte pratar och berättar saker för varandra – hur ska vi då få veta saker? Genom hörsägen? Ska vi vänta på att få veta något om den vi har framför oss – och få veta det genom någon annan? Eller hur skulle det vara om alla blev tystare?
Och tänk om vi skulle ge samma sorts kommentarer till de som är tysta? ” Ojdå, här sitter du och säger ingenting du!” ” Dig hörde man minsann inte alls på festen – var du ens där?” ” Och här har vi tråkiga du som inte vill dela med dig av nånting och vara hemlig!”
Nej, det skulle vara ren elakhet och utan glimt i ögat. Såna kommentarer skrattar ingen åt fastän det låter lika mobbigt.
Och så har vi detta om Jantelagen; ” Man skall icke tro att man är något”. Hu!
Nej, det behövs en ny sanning i samhället som heter: Tiga är Silver – Tala är Guld!
Fram för pratet! Fram för ordet! Visa framfötterna och berätta hur läget är! Dela med er om allt kul som händer och strunta i jante. Om det nu skulle låta som skryt så strunta i det! Det får ligga i lyssnarens öron. Sprid glädje genom dina berättelser och dina betraktelser av härliga saker som sker. För det sker. Mirakel händer hela tiden. Det är bara att titta sig omkring och känn in.
Och sluta med pikar, gliringar och jargong som handlar om babbliga människor. Speciellt mot barn. Speciellt mot nyfikna barn. Uppmuntra de istället! Spegla deras vetgirighet.
Här behöver jag dock göra ett litet förtydligande; Barn behöver absolut vara tysta ibland. De behöver lära sig att inte avbryta ett samtal etc. De behöver lära sig de sociala koderna. Men de behöver inte bli ´skammade´ eller fyllas av Jante-lagen. Men ge de beröm och komplimanger. T.ex. ” Du kommer komma långt i livet med din nyfikenhet!” ” Så modig du är som vågar prova olika saker!”
Ja, apropå att prova saker och strunta i jante m.m så ska jag för andra året i rad spela Skurkledare på High Chaparral. Som 50årig kvinna kommer jag dundra fram i stuntshowen på en häst och skjuta ner sheriffen!
Jag har fått många olika reaktioner när jag berättar för folk om min sommaruppdrag - men det är odelat positiva reaktioner. Jag ser hur mina ord får andra att liva upp. Det tänds något sorts hopp och livsgnista i folk. Det sprakar liksom till! Det ser ut som de tänker: ” Va!? Kan man göra sånt? Om Hon kan så kan väl även Jag!?”
Det är i alla fall det jag hoppas. Att alla tänker så. För det är nämligen sant. Att alla kan göra så otroligt mycket mer än de tror. Om man suddar bort jante och man låter det som pockar på inuti få ta plats i livet. Vad skulle Du vilja göra om du struntade i vad andra tycker och tänker??
Läs Kerstins första krönika i Tidningen Se Hit! klicka på länken och bläddra till sid 25 Se Hit!
Комментарии