Det är alltid med stor tacksamhet jag tar mig an ett uppdrag som officiant. Att få lära känna en person i efterhand, via anhöriga och vänner, är speciellt. Det är en ynnest och jag blir ofta lite ledsen också - det känns som jag alltid har missat lära känna en fin människa som jag skulle ha gillat. Jag har märkt att jag har ett sorts tema för de minnestal jag håller på en ceremoni. Temat handlar om den avlidne som person. Jag fokuserar mer på den avlidnes karaktär och personlighet än vilka yrken de haft i sitt liv. Jag vill undvika att ett minnestal låter som en uppläsning av någons CV. Det ska vara mer än så.

Talet innehåller en del fina anekdoter och minnen av den avlidne. Gärna något man fnissar lite åt såhär efteråt samtidigt som man inte alls skojar bort någons bortgång. Att ta avsked ska ske med respekt, seriositet och tyngd. Det kan ändå vara skönt att få skratta mellan tårarna.

Jag har också märkt att jag passar bra som officiant för de mer komplexa personligheterna eller de dödsfall som skett oväntat. Jag har jobbat med människor i hela mitt liv, ganska komplexa individer, och känner god kontakt med dessa. Även ungdomar. Det är mycket tragiskt då unga personer avlider. Jag kan hantera dessa situationer på ett ok sätt och hjälper gärna till att utforma en ceremoni som blir personlig.