” Du, den här arbetsplatsen är inget kuddrum. Här ska vi vara ärliga och jag säger rakt ut som det är - jag vill inte ha kvar dig här de sista två helgerna! Det går inte att kommunicera med dig, du lyssnar inte, du tar det alldeles för lugnt och bara lattjar semester medan de andra är ambitiösa och mer seriösa. Jag slutade prata med dig för ett tag sen för du lyssnar ju ändå inte. När jag ber dig om att göra saker säger du aldrig; ´Visst det fixar jag!´ Ber jag dig flytta hästen lite ute på scen så ger du mig sju olika bortförklaringar till varför det inte går. Jag vill ha de bästa kvar här och du är inte kvalificerad.
Du har ju arbetskontrakt här för de sista helgerna men om du envisas med att vilja komma och jobba så blir du omplacerad. Du kommer antagligen få sopa gatorna här utanför. Och om du sopar gatorna så kommer folk fråga mig varför du gör det och då blir ju jag tvungen att berätta för alla varför det blivit så. Så vad väljer du? Säger vi hej då när det stänger för högsäsong eller vill du komma hit och vara sopgubbe?!”
Sånt här läser man sällan på facebook.
Det är så mycket som gömmer sig bakom alla glättiga bilder på sociala medier. Ni vet alla vilka bilder jag menar; Goda maträtter, söta katter, hundar, hästar, vackra solnedgångar, segling, sommarstugebilder, växter, och vinglas, champagneglas, ölglas, drinkar, badbilder, m.m.
Jodå. Jag lägger också ut liknande bilder. Tro inget annat. Men vad är det vi inte får återberättat via dessa bilder?
Mina vänner fick inte läsa detta för några år sedan:
” Kom hem till en trashad lägenhet. Hur många ungdomar har huserat här under helgen då jag åkte till London? Stora repor i parketten och toadörren hänger på trekvart. Den går inte att stänga nu. Förklaring ett: ”Men hallå mamma, dörren är gammal! Jag snubblade på mattan och tog i handtaget och dörren gick sönder!” Efter mina tvivel på sanningshalten i denna historia kom förklaring nr 2. ” Okej, det kanske var Hampus som hängde lite i den… Men mamma, Hampus går bygg på gymnasiet – han kan komma och laga den!”
Flera år senare har denna Hampus ännu inte dykt upp. ( Dörren är dock lagad sedan länge. ) Mina fb-vänner fick inte heller läsa; ” Grannarna ser snett på mig efter helgens bravader. Jag misstänker att jag aldrig kommer få veta exakt varför! ”
Nej. Om jag, vid detta tillfälle, valt att lägga ut en bild så hade det varit på ett grönt vinglas i plast med texten: ” Inte varje dag man får ett vinglas ÖVER efter en fest i sin lägenhet.” ( Vilket typ var det enda positiva med den festen! )
Vi får heller aldrig läsa om vänners barn som tyvärr har problem med droger, eller ätstörningar eller depressioner. Inte heller får vi läsa: ”Nu tjatar han på mig igen. Att jag måste sluta dricka. Herregud. Han blir så grinig när jag tar tre glas extra. Några fler glas då och då är väl inget att gnälla om?!”
Eller.
”Jaha, nu kom ett andra brev från kronofogden! Varför kan de inte bara lämna mig ifred? Jag jobbar på att verkligen ta tag i mina spelskulder.”
Självklart besparar vi världen alltför ingående information om gynekologiska undersökningar och besvär med eventuellt tillhörande sjukdomar. ( Vilket jag faktiskt är tacksam för. Tack alla mina fb-vänner! )
Och vi vill inte gärna berätta om de kommunikationsproblem vi har med barn, partners och föräldrar mfl. För vad skulle det berätta om mig?
Att jag har uppfostrat mina barn dåligt? Att jag är en dålig människa? Att jag borde vara bättre på att kommunicera med mina nära och kära? Något som blir ännu mer skämmigt om man dessutom jobbar med människor?
” Idag känner jag tacksamhet. Mitt hus håller nämligen på och faller isär. Jag borde höra av mig till Arga Snickarn snart för någon sorts hjälp. Igår fick min lilla son en ordentlig kyss av elledningen i köket som vi inte orkat fixa. Tur att han lever.”
… är inte heller något jag skulle få läsa på sociala medier. Nä. Vi får bara ta del av allt fint som folk byggt och fixat.
Missförstå mig inte nu. Detta betyder inte att jag inte gläds åt de som har det fint. För det gör jag. Jag blir väldigt glad för deras skull och inspirerad att ta tag i min egen lägenhet. Jag vill också visa så fint jag har det och eventuellt inspirera andra. Men ändå.
Tänk om vi vågade berätta mer. Om livet. Om det fula som händer i vardagen. Om knasiga chefer. Om hur ledsen man känner sig när man får höra märkliga saker om sig själv. Om hur svårt det kan vara att hantera jobbiga känslor. Tänk om man vågade berätta hur ens process sett ut under flera veckor? Hur mycket energi det tar att tänka och hur illa man sover när man är i obalans för att man ältar samma saker? Hårddisken har liksom hakat upp sig….: ”Hur sant är det egentligen det som chefen sagt om mig? Ska jag våga gå till de högre cheferna? Kommer de verkligen lyssna på mig? Hur i all världen ska jag återberätta den sorts mobbning jag varit utsatt för av närmsta chefen under två säsonger på denna arbetsplats - utan att låta som en gnällkärring?
Vad skulle hänt om jag berättat på facebook? Jag hade kanske blivit avskedad på studs? Eller fått en massa styrkekramar? ( Jag visste inte att det fanns ett sånt ord tills facebook kom.) Eller. Tänk om fått en massa bra tips? Nu i efterhand så hade det kanske varit bra om jag berättat i ett tidigt skede. Kanske hade jag blivit mer hjälpt än jag nu blivit? Kanske hade min process inspirerat andra att våga gå till sin arbetsledning?
Livet är vackert. Även med det tråkiga som händer. Och det tråkiga kan ibland vändas till något bra. Som en ledning som lyssnar. Som tar tag i saker och som väljer att inte lyssna helt på min närmsta chef. Som jag hoppas har hört från andra allt bra jag gör på arbetsplatsen. Hur jag gladeligen skojar med barn och familjer och får de att skaffa revolvrar och hattar för att kunna råna banken som en riktig bandit. Hur jag älskar att vara elak skurkledare som skjuter vilt och rider på min häst. Som ser hur jag jobbar på lika bra som alla andra och alltid vill göra mitt bästa vilket gör att jag visst kommer att jobba de sista helgerna. Så. Vad skulle jag välja just nu att lägga ut på sociala medier? Kanske: ” Tack Kerstin för ditt mod och ditt arbete med dig själv. Tack att du väljer glädje och litar på din inre övertygelse att du är en bra person och gör bra saker.” Eh… nej, herregud, det skulle ju bli alldeles för skrytigt! Sånt skriver man typ inte heller.
Det får nog bli: ” Känner mig tacksam. Underbart med chefer som lyssnar på en och hjälper en att återfå respekt för ens arbete. ”
Foton: Fotograf Varsamt
Klicka på den blå texten och läs Kerstins tredje krönika på sid 20 i Tidningen Se Hit!