0709770440

©2018 by Kerstin Brezina. Proudly created with Wix.com

 
Sök
  • kerstinbrezina

Var sjutton ÄR jag någonstans?

Vilken panik man känner när man tappat bort sig! Jag tänker ofta på alla som inte vet vart de befinner sig. Det finns personer som inte kan peka på kartan vart den röda punkten är. Alltså utgångspunkten på kartan. De vet inte ens hur deras karta ser ut. Många kan säkert rita upp någon annan persons karta – men inte sin egen. Jag vet, för jag har varit en av dessa personer.

Som skådis kunde jag ofta rita upp andras karta. Dvs min rollkaraktärs karta. Beskriva vart den befinner sig i livet. Rita upp vägarna som ledde till den markerade platsen. Men min egen? Hur sjutton såg den ut? Det visste jag inte riktigt. Jag tänkte inte så mycket på kartor förut heller. Jag bara knallade på. Gick på stigar och vägar som andra visade för mig och som kändes bra. Ibland kändes det iochförsig inte så bra men jag ignorerade min känsla. Förnuftet talade om för mig att det var en bra väg. Den var ju ren och fräsch och lättpromenerad. Då var det väl bara att knalla vidare? Eller? Men. Var det MIN väg? Det tänkte jag inte på. Då.

Tills en dag då jag kände att jag behövde gå åt ett annat håll. Jag fick en känsla av att jag gick på en gammal väg som jag gått på så länge. Jag kunde alla stenar, håligheter, diken och alla vackra blommor. Jag kunde alla lukter och alla dolda kurvor. Jag visste vad som skulle hända bakom nästa hörn. Men ändå. Vart skulle jag gå istället? Om någon då hade frågat mig vart min utgångspunkt var i detta landskap så hade jag bara stirrat ut i tomma intet. Jag visste inte. Och om de hade försökt hjälpa mig att hitta rätt väg så hade det inte fungerat – jag visste ju för fasiken inte vart jag var?! Hur skulle jag då kunna veta åt vilket håll jag skulle gå?

Det jag här symboliskt beskriver hänger också ihop med viljan.

Kartan handlar om miljön jag befinner mig i. Dels i det fysiska livet – vilka relationer jag har, civilstånd, jobb, barn, ekonomi etc. men också mitt inre liv. Hur nära jag är mig själv. Hur mycket kontakt jag har med mig själv. Vet jag vem jag är? Vet jag hur och varför jag blivit som jag blivit? Vägarna handlar om hur medveten jag är om min vilja och att veta vägarna jag KAN ta och som jag VILL ta.


Om jag vet detta - då vet jag vart jag befinner mig. Jag kan beskriva vägen fram till min utgångspunkt. Jag kan beskriva landskapet jag för närvarande har runt mig.

Där, på den platsen, uppstår en harmoni. När jag har kontroll. Det är en mäktig känsla. Detta handlar inte om att ekonomin är helt i balans. Det handlar inte om att alla relationer är perfekta.

Det handlar inte om att jag är perfekt. Det handlar faktiskt inte alls om perfektionism. Det handlar om acceptans.


Att förstå varför jag befinner mig på denna plats på kartan och köpa läget. Det handlar i sin tur om ansvar. Att jag hör min vilja och tar ansvar för den.

Men sen kommer nästa knepighet. Att vara i relation med andra människor – med deras individuella kartor och utgångspunkter och deras viljor att gå rätt väg! Hjälp! Här kan det ofta köra ihop sig. Speciellt när man skaffar barn ihop. Eller då man ska på semester. Då behöver man synka kartorna. Eller viljorna. Och återigen är det just där som det blir så uppenbart. Vilka personer som inte har koll på sina kartor och utgångspunkter. För de vet inte vart de vill gå när man frågar dem. De är bara allmänt missnöjda. Som om de har skoskav och inte vet varför. Och då kan det nästan kännas som ens egna jobb med sin egen karta är förgäves. Men det är det inte. Jag lovar. Det är livsnödvändigt att veta vart du befinner dig. För att sen veta åt vilket håll du ska gå. Jag vet. För jag var en sån där gnällig typ förut - med skoskav.


Klicka på den blå texten och läs krönikan på sidan 29 i Tidningen Se Hit!

1 visning